Hur gick det till när 22 för många bildades i spåren av den första svenska punken? Vi bad gruppens sångare Henrik Franzén att skriva ned sina minnen av den här epoken. Det här är historien om 22 för många.
Första gången jag hörde ordet punk var vid Hötorget. Vi hade börjat åka in dit efter plugget, vi var runt 14 år, och kompisen hade letat fram ett ställe där han gick in och stal böcker, och ett annat där han stal skivor för att sälja vidare. Jag brukade vänta utanför, var inte intresserad av att stjäla och alltför rädd för att göra det.
Sista rivningarna av Klarakvarteren pågick som jag minns det, och det fanns ett hus de höll på att riva med bara väggarna kvar som jag brukade gå in i. Det som fanns där var som det sista från en svunnen tid, fullt av kläder, sopor, sprutor, krossat glas och skrivna saker på väggarna som tagna ur filmen ”Dom kallar oss mods”.
Hela det här kvarteret var intressant för de som förstod det, märkliga tingel-tangel-affärer, klädaffärer, Sko-Uno, tatuerare, extrema udda saker. Där fanns också ett litet café bland andra som hade en jukebox, och jag kan så här efteråt inte sluta tänka på att det också var runt en jukebox på Kings Road i London i affären Sex som Malcolm McLaren träffade John Lydon och Sex Pistols bildades, grunden för det som kom att kallas punk i England. Runt jukeboxen träffade jag en tjej, nåt år äldre, som verkligen utstrålade personlighet. Vi började prata och jag var väl där en eller två gånger till innan hon försvann.
Nåt år efteråt läste jag i en tidning för första gången om punk. Det var två tjejer som arbetade som hårfrisörer och på bilderna hade de läderbrallor, kedja från örat in i kinderna med säkerhetsnålar, och var kraftigt överdrivet sminkade. Jag bestämde mig för att besöka gallerian de arbetade i men såg dem inte där. Det var nog en av de första gångerna jag åkte in till stan själv från förorten och det började bli stängningsdags. Men istället för att hoppa på tricken tillbaka fick jag höra märklig musik från musikaffären som låg mittemot frisörstället. Jag gick in och frågade vad det för något. Killen i affären sa att det var Dr. Feelgoods första platta, och innan han hann spela en låt till hade jag redan köpt den.
På sommaren åkte jag på språkkurs till England, och där såg jag att Dr. Feelgood skulle spela ett par mil från där jag var. Det kallades för pubrock, jag hoppade på ett tåg och begav mig dit utan vetskap om nånting, men där förstod jag vad musik kunde vara, och framförallt vad scenuppträdande kunde vara på mindre ställen än arenor, som klubbar och music-halls osv. Titta själva på Live at the Southend Kursaal (15 min på Youtube) med dem så förstår ni vad jag menar. Det här var farligt, det var äkta, vilket tajt band, vilka artister sångaren och gitarristen var, vilken scenframställning, som på liv och död. Jag såg dem sen i Stockholm också. Men det var den första plattan jag gillade, deras rock’n’roll-covers kunde jag vara utan, men framtoningen, herregud! I dag är jag är glad att allt fler tidiga punkare som Joe Strummer i The Clash och andra hävdat att för dem var Dr. Feelgood startskottet. Jag var på rätt väg, och kommer jag nånsin att få vara sommarpratare kommer jag bara spela första låten på första plattan från band som betytt något för mig, och då givetvis ”She does it right” med Dr. Feelgood, den låten jag hörde där i musikaffären.
En tid efteråt, har svårt att komma ihåg när, träffade jag tjejen med utstrålningen på caféet i Klarakvarteren igen. Nu var hon punkare nyss hemkommen från London. Hon tog mig med på en konsert nere i en livsfarligt trång källare från medeltiden där bandet The Pain spelade. De verkade också vara nyss hemkomna från England, ekiperade i läderbrallor, trasiga jeans, läderjackor, färgat hår och rätt färg på strumpor och skor. De viftade med kedjor mot publiken som i sin tur spottade tillbaka och hoppade upp och ner på stället som man skulle göra. Det hela liknade en freakshow på en cirkus.
Vid den här tiden höll jag på att sluta nian. Mats Borg (som blev trummis i Grisen Skriker) och jag satt ute vid sjön Flaten och diskuterade Nietzsche, Kropotkin, syndikalism, samt att starta ett eget band. Jag hade respekt för Mats, han var som ett a-barn, höga betyg i allt och en fantastisk trummis och tecknare. Det var han som ritade gitarren i röven på grisen som blev vårt signum.
Mats var också med i Elevrådet och en rolig historia som jag själv inte har något minne av var att det bara fanns en dåre på skolan som skrev massvis av saker till elevrådet; hånfulla saker, hotfulla saker, protester och förslag – och det var jag. Då jag nu ca 45 år efteråt själv suttit i elevrådet på skolan jag jobbade, märkte jag att den mest aktiva och hänförda personen med skrivelser och klagomål till skolledningen var inte eleverna – utan jag själv. Kan man säga att cirkeln är eller aldrig blivit sluten?
Mats hade varit och tittat på den enda konserten som mitt första band The Crack gjorde, det var på ungdomsgården i Gubbängen som hade blivit ett dötrist ställe jämfört med vad det hade varit ett par år tidigare, då det varit fullsatt med band i stort sett varje fredag. Såklart spelade vi högre än vad vi fick och Mats och andra var där och kastade ruttna tomater på oss. Och såklart blev vi portade från att nånsin spela där igen. Låtarna var bara covers, mest från Iggy Pop and The Stooges som bara gitarristen Per Svensson visste vilka de var. Det intressanta med den spelningen var inte karamellfärgen vi hade i håret, utan att Micke Söderlund – som senare blev den gudomliga gitarristen i 22 för många – var med och spelade bas! Han dök upp utanför villan jag bodde i och vi repade väl 2–3 gånger innan spelningen. Mickes ord om första mötet med mig är en klassiker som han själv får berätta om.
Mats Borg höll också på med film tillsammans med en kompis, och vi höll till på Farsta Teater på kvällarna och spelade in och snackade oss fördärvade. Men det fanns där redan från början. Vi ville nåt mer än att bli ännu ett punkband som bara kopierade engelska band. Vi gjorde texthäften och var uppe på Slakthuset och filmade små söta griskultingars väg mot julskinkan, vilket senare också ledde till tjejkören Bacon Babies och Grisen Army som bestod av småkillar som sprang ut i publiken militärklädda med fyllda vattenpistoler då vi spelade anti-militärlåten ”Synnergrens lakejer” (ÖB).
Mats spelade tyvärr själv hemsk jazzrock i ett band med Martin Sörling och Per Edström på bas respektive gitarr. Per var lillebror till Hasse Edström som var påtänkt som fotograf åt oss innan vi insåg vilken fantastisk låtskrivare han var. Han formligen spottade ur sig låtar och det var Hasses låtar och mina texter som formade bandet. Att få med Per och Martin var inga större problem, att välja jazzrock före punk som höll på att explodera i replokalerna var inget man gjorde vid den här tiden om man ville tillhöra det senaste inom ungdomsmusiken.
Precis då vi hade börjat kommer jag ihåg att jag och Mats cyklade nedför Slussen med en radio fastbunden på styret på väg till en tidig punkspelning. Ur radion strömmade svensk punk live i direktsändning. Det var Ebba Grön, Skabb och några andra som jag glömt. Jag kommer ihåg hur vi tittade på varandra och båda förstod att vi själva hade nåt väldigt bra på gång.
I samma veva träffade jag balla tjejen från caféet igen av en händelse på gatan. Nu var hon inte längre punkare, men jag hade kort färgat hår och farsans militärbrallor på mig. Hon tittade en stund på mig och sa: Håller du fortfarande på med den där skiten?
Grisen Skriker fanns i tio månader och vi gjorde ca 50 spelningar, nästan alla i Stockholm, nån på ett fängelse, och nån i Göteborg dit vi hyrde en stor buss för att kunna ta med så många fans som möjligt.
Första spelningen var 23 oktober -78 och sen var det 3–4 spelningar i veckan som jag minns det. Betänk också att under dessa tio månader skrevs ca 15 låtar som repades in under samma tid. Allt man kan säga om det var att det var en fantastisk tid, en vansinnigt kreativ och spännande och väldigt kort tid, som alla ungdomskulturer upplever innan andra, tredje, fjärde och gud vet hur många dyningar som följer efter första vågen.
I aug -79 gjorde vi vår sista spelning. Jag skulle till Amerika, kan inte sätta fingret på varför, det mesta jag försöker med är bara svepskäl. Men det handlade om privatlivet, familjen kan jag säga, men också det jag upplevde med musiken. Jag började känna att min tid var över, att jag var överflödig. Jag var ingen musiker och ingen sångare, det var andra saker som drev mig. Och när jag tänker tillbaka så är det inte musiken, de fantastiska låtarna och energin från de häftiga banden som startade från noll och gav allt, som etsat sig fast. Det var mer folket runtomkring; de som gjorde tidningar, fotograferade, tecknade, sydde, sminkade, klippte, dansade och hittade på all slags roliga och galna upptåg. De var drivkraften. En tjej gjorde ett fanzine som var 10 cm stort, en annan tecknade serier så man baxnade, nån höll på med olika experiment med olika instrument och högtalarlådor och nån gjorde badges (pins) som var otroliga. Tittar man på hur många som fick sitt startskott i den här perioden så slås man av vilken uppsjö av talanger man mötte. Så är det med alla ungdomskulturer som vill stå vid sidan av, som inte passar in, eller vill göra sin egna grej i motsats till etablissemanget. Vi pratade aldrig om skivbolag, stora scener eller pengar. Magnus Uggla försökte få oss till CBS, vi bara hånskrattade åt honom.
Men det var nånting som höll på att ändras. I mina öron lät det mer som pop och jag tror vi var ganska förvirrade kring hur vi skulle fortsätta, vilken väg vi skulle gå.
Att slutet för Grisen Skriker närmade sig kunde anas också vid inspelningen av sista EP:n. Vi hade fått ett skivbolag, Silence, som inte tillhörde de kommersiella bolagen, men vi skulle slippa springa runt själva och kränga vinyl. Silence hade flyttat upp till Värmland och höll på att bygga en studio som inte var klar, så vi sågade och hamrade i blåställ innan vi kunde spela in. Att spela in djurläten på ”Vår tids folkmusik” var en rolig idé, men man märkte att det låg splittring i luften, och även om jag var en anledning till det, med resan till USA, så ville bandet åt olika håll och bandet Raketerna bildades utan mig och Martin kort efter jag åkte iväg.
Det jag märkte var att det plötsligt blev mer tillrättalagd, kommersiell och radioanpassad musik. Det låter kanske konstigt med tanke på alla de musikstilar som utvecklades efter första punktiden och de musikinstrument som hade börjat användas, som taktmaskiner, synthar osv. Det fanns ingen hejd och det var väl häftigt, men personligen saknade jag det där lekfulla, speciella kanske amatörmässiga som jag upplevde från början. Nu skulle banden slå och man skulle göra sin grej mer eller mindre perfekt, det blev helt enkelt mer pop’n’roll eller åt andra sidan experimentell anti-etablerad musik. Band som jag och vi i Grisen Skriker gillade i början, Wire, Pere Ubu och andra, hade inte samma värde längre, de hade utvecklats, gått en annan väg eller försvunnit. Jag hade uppskattat saker som Wire gjorde, att ge ut 23 låtar på sin första LP där flertalet var under två minuter, låtar som kunde ha blivit tophits om de gjort det som förväntats av dem, men istället valde de att göra det på ett sätt som passade dem. Och Pere Ubus första, det var mer än musik, det var drama! Precis som den musik jag vuxit upp med och gillade, tidig Pink Floyd, tidig Lou Reed, tidig Bowie, rockoperan ”Tommy” med The Who, och Kinks koncept-LP ”Village Green Preservation Society” osv. Musik med innehåll som var mer än tjo tjim och inte mycket annat.
I Sverige var det popband som var dominerande. Gyllene Tider och sånt skit. Och många band ville verkligen ligga i tiden, gjorde vad de kunde för att hänga på och flertalet var inte bara ute på djupt vatten utan också på alldeles för hal is. Med Grisen Skriker var det singlar som gällde, svartvita omslag och inga små leende välkammade pojkar som såg ut att behöva ett glas mjölk och en dask i stjärten för att kunna sova.
Då jag kom tillbaka efter ett år hade scenen förändrats fullständigt. Första bandet jag såg var just Raketerna, de spelade på ett stort ställe, i direktsändning inbillar jag mig, och skulle eller hade just kommit ut med en LP. Jag har absolut inget negativt att säga om dem förutom att det fanns inget kvar där som intresserade mig. Den andra konserten jag hamnade på var The Cure och det var första konserten där jag såg f.d. punkare eller fortfarande punkare som efter 30 min satt ner och efter ytterligare ungefär tio hade lagt sig raklånga på dansgolvet.
Den jag fortfarande hade kontakt med från bandet var basisten Martin. Han var dandyn, storstadskillen som alla verkade känna och som gick hem i alla kretsar. Jag kunde aldrig få nog av hans underfundiga humor och varje gång man var ute med honom hände det nåt. Han var också den som fick medla om några raggare, kommersiella englandspunkare eller tidiga skinheads ville spöa oss.
En gång hörde jag att några raggare väntade på oss. Det var utanför Kåren vid Rådmansgatan tror jag, där raggarna tidigare hade stått och väntat med basebollträ på oss som just sett Sex Pistols spela där. Martin hade gått ut och själv hade jag beväpnat mig med en stol. Då jag kom ut stod han med ena armen runt en raggare och småpratade såg det ut som! En annan gång passerade vi slottet där folk låg och simmade i nån slags manifestation eller protest. Utan att tveka slängde Martin av sig kläderna och kastade sig i! Det finns en underbar bild på honom från den dagen där han står blöt och naken och konverserar med en journalist.
Sån var Martin. Problemet med honom var att han inte kunde säga nej till någon eller något. Det var party och droger och spelningar, sena dagar och nätter som tärde på honom. Nåt år innan han dog tog jag kontakt med honom och ville att han skulle var med i min stand-up-föreställning om vem som bakom masken egentligen var William Shakespeare, världens största dramatiker och en av de största författarna. Martin skulle varit fantastisk som narr på scenen, kunnat komma in i riddarrustning och agerat åklagare och domare i den rättegång jag ville utsätta publiken för att ta ställning i. (Pjäsen utmanar en förfalskad bild och en påhittad historia om författaren Shakespeare som florerat i snart 500 år). Men egentligen ville jag mest hjälpa Martin ur den alkoholiserade och nedgångna situationen han befann sig i. Vi påbörjade arbetet men han dog innan vi var klara. Än i dag kan jag ofta känna att jag saknar honom.
Det var på Komvux som jag lärde känna Hasse och det var på Komvux jag lärde känna Catarina Silverforsen det året jag kom hem. Förhållandet emellan oss var helt platoniskt, vi diskuterade filosofi och poesi och det var så det började med 22 för många. Hon stack verkligen ut ur mängden, inte bara hennes utseende och klädstil men också hennes utstrålning. Hon påminde mig om en blandning av en liten bastant zigenerska och Syd Barett i tidiga Pink Floyd, det var första intrycket av henne, fast hon inte hade något med det förstnämnda att göra. Hon var just hemkommen från Nordirland där hon hade haft ihop med två homosexuella IRA-terrorister och hade hemska historier med sig i bagaget. Men hon hade sån stark personlighet, och var fullkomligt besatt av det ockulta. Då man kom hem till hennes lilla lägenhet på Söder var hela rummet och taket målat som en stjärnhimmel och hon kunde allt om Madame Blavatsky, Aleister Crowley, William Blake, stjärntecken, tarotkort och var med i Rosenkreuzarnas hemliga ordensällskap. Men hon gjorde aldrig något väsen av detta, skröt inte eller försökte briljera som den stora magikern. Det var så självklart för henne och vi kunde umgås och skapa ett väldigt udda band trots att jag inte var det minsta intresserad av vare sig vit eller svart magi.
Vi satt i hennes lägenhet eller på Café April i Gamla Stan och pimplade thé och bestämde oss för att göra en musikal som skulle heta ”År Noll”. Det skulle vara en multimedia-föreställning, vilket började bli inne, med filmbakgrunder, foton, dansare, taktmaskiner och inspelade röster. Persongalleriet innehöll karaktärer som ”Bosse Blasé” och ”Ingmar Imun” bland många andra.
Men planerna på detta projekt frös inne. Istället bildade vi ett band.
Medan Catta var uppe både i det blå och nere i underjorden var jag själv inne på nån slags existentiell frigörelseångest som handlade mer om det privata, och vad jag ansåg om musiken och vart hela grejen med ungdomskulturen jag varit med att starta hade tagit vägen. Och det var i den vevan den 17-årige Micke Söderlund dök upp på gitarr med en helt egen personlighet och agenda.
Fråga mig inte hur vi fick ihop det. Men Micke och jag började göra egna låtar och Catta gjorde sina. Den som fick ihop hela kittet var trummisen Putte Wetterström, en fantastisk trummis som spelade trummor och inte bara kompade. Med honom kunde vi bygga ut låtarna, göra det oväntade, och utveckla konceptet till den image vi fick som väldigt egna och speciella.
Det konstiga är att jag inte kommer ihåg ett enda rep vi hade på den tiden eller hur låtarna egentligen kom till eller hur inspelningarna gjordes. Det jag minns är hur jag och Catta diskuterade textinnehåll, filosofi och hennes otroliga utkast till affischer samt de två diktsamlingarna ”Tio minuter kvar 20 år försent” och ”Den unge konstnären in bakom världen” .
Det var väldigt mycket surrealistisk humor då vi diskuterade texter, vi skrattade ofta och försökte bräcka varandra med fyndigheter. Men det var hon som fick ned dem på papper, hon låg långt före mig och var navet i bandet, inget snack om den saken. Jag lärde mig mycket av henne, hon var som ett a-barn, tystlåten och tillbakadragen för det mesta men hade alltid ett gömt kort i rockärmen.
Och texterna hon la fram liknade ingenting jag tidigare hört på svenska.
Då hon la fram texten – ”Vansinnigt vanliga” – och sa ”sjung det här”, höll ögonen på att poppa ur skallen på mig:
Dessa bakåtsträvare som stretar motsols, de som strävar motsols, vilka är de?
De med hela världens alla klockor på sina smala handleder, vad har de med mig att göra?
Säg mig, säg mig var någon elak mot dem när de var barn?
De med vintergatans stjärnstoff inlåst i bokhylleväggar och spegelkalla balla ljus i barskåp –
Vilka är de? Vad har de med mig att göra, de som har bagageluckorna fulla med döda djur
i svarta sopsäckar – vilka är de?
Säg mig, säg mig var någon elak mot dem när de var barn…
(från andra kassett-LP:n, en rockopera om en hämndlysten hundmördare som inte kom fram till programmet ”Ring så spolar vi” och dödade grannens hund för att grannen istället kom fram).
Eller första versen i – ”Moralens katedraler” – från första LP:n som började så här:
Sadisten hade en skatt som var större än guld
Det var nåt med kärlek nåt vackert och stort
Det vore förgjort om världen fick se
Att han hade ett hjärta…
Jag gillade verkligen hennes texter och ibland skämtade vi till det. Då hon skrev ”Tefatsmännen” skrev Micke och jag ”Tokfansmännen” och då hon skrev ”Vansinnigt vanliga” skrev jag ”Ovanligt ovanliga” som aldrig blev klar som låt. Men det var så vi höll på.
Av de låtar Micke och jag gjorde tycker jag fortfarande bäst om ”Kliniska svinet”, ”Tio minuter kvar” och ”Den unge filosofen”.
Jag kommer ihåg första spelningen vi hade, klockan fyra på morgonen på nån liten festival, och redan där gjorde vi succé, vilket innebar att hälften älskade oss och hälften hatade oss. Precis som Dagens Nyheter också konstaterade i sin recension då vi släppte vår första och enda LP.
Inför den andra eller kanske tredje spelningen bestämde vi oss för att kuppa. The Pretenders skulle spela på ett ställe mitt i stan, Bal Palais tror jag det hette, och vi tänkte hoppa upp på scenen innan, ta deras instrument och lira våra låtar. Tyvärr svek killen oss som vi anlitat till att vakta scenen, och som skulle ge oss klartecken då det var dags. Han satt inne i logen och söp med sångerskan Chrissie Hynde istället för att ge oss klartecken!
Men stolligheterna fortsatte den här kvällen tack vare Herr M. Korn som dök upp och sa att han ville bli vår manager. Han hade den största Mercedes-kärran jag nånsin sett, en blandning av vrålåk och vrak som blev vår turnébil under en kort tid. Han kunde köra ner oss till nån lastplats eller bilgarage som han kollat in och bjudit in folk för att höra våra låtar, det hände ett par gånger. Det var även han som ordnade fram pengar så att vi kunde göra vår första LP.
Men innan dess gjorde vi en kassett-LP. Vi hade fått för oss att vinyl var trams.
Jag kommer ihåg hur vi satt i bilen en tidig förmiddag på väg till en inspelningsstudio som ägdes av några italienare, varför vi hamnade där har jag ingen aning om, men det vet säkert M. Korn. På vägen dit satt vi och funderade på vad bandet skulle heta. En massa förslag på namn dök upp, mitt var väl det sämsta – Med kniv i garderoben – innan Catta kom med det briljanta förslaget Two Two Too Many – 22 för många.
22 var ett magiskt tal som betyder: ”Ängelnummer 22 betyder att du manifesterar dina önskningar och mål till verklighet. Ängelns budskap är att du är på rätt väg till framgång, och dina ansträngningar kommer snart att löna sig. Numret uppmuntrar dig också att ha tro på dig själv och lita på livets process…”
Catta berättade aldrig den där förklaringen för oss, men vi förstod ungefär vad hon menade och tyckte det mest lät som ett häftigt namn för ett band som kände att vi stod helt för oss själva, kompromisslösa utan någon som helst hjälp utifrån.
Det vi spelade in den förmiddagen är den kassett-LP som Magnus och Conny på Fanfar! nu gett ut på vinyl.
22 för många fanns från 81-83. Vi spelade in en LP efter första kassett-LP:n, en EP och en kassett-LP till. Det sista vi gjorde var en andra LP men då var bandet på upphällning. Det fanns aldrig något egentligt slut, vi alla försvann bara åt olika håll och det kändes som om vi var klara med varandra och det här experimentella bandet.
Catta avled en tid efter det och jag stack till Spanien och dansade Flamenco.
Men då Magnus och Conny kontaktade oss och meddelade att nu var det dags att släppa första kassett-LP:n på vinyl efter 40 år skakade jag och Micke på huvudena. Hur fan skulle det gå? Catta var ju död och vi som band hade inte setts under alla dessa år.Tilläggas kunde också att Cattas sätt att lira bas var väldigt speciellt och vem skulle fixa det?
Putte ställde upp och Magnus fixade fram en basist, Gustaf Hielm, som kunde lira exakt som hon gjorde på hennes låtar!
Det är där vi är nu, på gång att göra ett par konserter igen. Dels för att tacka Magnus Nilsson och Conny Nimmersjö för det arbete de lagt ned på detta, och dels tacka Micke Korn för den managern han en gång var, men kanske mest för att hylla Catarina Silverforsen för den fantastiska person hon var och som gick bort alldeles för tidigt.
Ängelnumret 22 manifesterar mycket väl vad hon och bandet höll på med och försökte uppnå: ”Du manifesterar dina önskningar och mål till verklighet. Du är på rätt väg till framgång och dina ansträngningar kommer snart att löna sig. Numret uppmuntrar dig också att ha tro på dig själv och lita på livets process…”
Henrik Franzén
Foto
Fotot på Henrik Franzén, från en spelning med 22 för många, är taget av Stefan Skimmerstrand. Används här med benäget tillstånd av fotografen.